Så här skriver en högkänslig kvinna på facebook;
 

Jag får kämpa för att inte be om ursäkt för mina reaktioner, mina känslor
kämpa som en idiot

Idag har jag gått i tusen bitar
flera gånger om
reagerat, agerat
som jag är
svallande, svämmande högt o ljudligt
så som jag är

Jag får kämpa som en idiot för att inte be människorna omkring mej om ursäkt

Alla runt omkring mej tittar o säjer
men lugna ner dej
reagera inte så starkt
låt inte så mycket
gråt inte så mycket

jag hävdade
detta är jag
jag kan inte agera, reagera annorlunda
detta är jag

Men nu, efteråt får jag kämpa som en idiot för att inte be om ursäkt


Känslan av skam

är jag så annorlunda
ingen annan som jag

Jag får kämpa som en idiot för att inte be om ursäkt
för mina känslor
mina agerande
mina reagerande

Det är skitsvårt



Det är hög igenkänningsfaktor i orden ovan. Exakt så känner också jag. Fast jag är medveten om att en varken ska eller bör be om ursäkt för sina känslor så är det något jag ständigt fått till mig. När anra väljer at bli arga istället för att lysna och försöka förstå blir det väldigt svårt.

Ofta har jag fått höra ; men så ska du ju inte känna eller så ska du ju inte reagera och samtidigt ska jag tåla eller släta över andras reaktioner på mina känslor.

 

Jag ska be om ursäkt när andras ord påverkar mig väldigt starkt eller gör mig väldigt illa. Jag ska be om ursäkt för min sjukdom och allt den har lett till.

Jag ska be om ursäkt för att jag faller ibland och är vansinnigt trött på isolering, fattigdom och ensamhet.

Jag ska be om ursäkt för att detta påverkar hela mitt liv.

Jag ska be om ursäkt för allt som skett i mitt liv och jag ska helst också be om ursäkt för det andra gjort.

Jag ska be om ursäkt för att jag är ledsen en del dagar.

Jag ska be om ursäkt för uppgivenheten jag ibland känner.

Jag ska be om ursäkt för att en del mcs-reaktioner faktiskt är just det, dvs att man blir ledsen.

Jag ska be om ursäkt för sådant jag inte kan styra över.

Mest av allt har jag lärt mig de senaste åren att en aldrig någonsin ska säga hur ens verklighet är eller hur en känner inför det.

Men när andra dundrar fram som elefanter i en porslinsbutik och fullkomligt kraschar ens känslor då är det ändå jag som ska be om ursäkt.