Så jag hoppades att det skulle fungera. Att du skulle förhålla dig lugn och möta mig med respekt. Att vi skulle kunna lösa upp de knutar som finns, somliga synliga och somliga inbillade.
Och jag hoppades att du en gång skulle lyssna fullt ut så jag fick prata färdigt utan att ständigt bli avbruten.
Jag hoppades att du då skulle du kanske kunna förstå lite mer och lite bättre inte minst när det gäller hur ditt agerande har påverkat mig.
Men redan direkt när du kom in genom dörren hade du huggtänderna ute och jag blev otroligt försiktig med orden. Din aggressivitet skrämmer mig och jag vet ju hur galet du tar allting, hur du vänder på det jag säger och får det till något helt annat. När jag sedan försöker föklara vad jag menar, att du faktiskt tog fel så skriker du bara och du går in för att såra med dina ord och ja du lyckas verkligen med det. Kanske ännu mer nu då jag är i ett ganska skört tillstånd. När jag sitter lugn och lyssnar på dig skriker du att jag kall och oberörd. Men hur tror du egentligen att det blivit om jag gjort som du, skrikit, gapat och hävt ur mig en massa elaka ord i avsikt att göra illa?
Det är som att sitta och låta sig långsamt slaktas av dina ord och dina hånfulla kommentarer och du tycker att du har rätt till det.
Du har rätt att säga precis vad som helst till mig. Du har rätt att håna, förlöjliga och kränka mig. Skulle jag försvara mig får jag dubbelt tillbaka.
Försöker jag förklara skriker du att jag slingrar mig, att jag inte tar något ansvar och du har ju minsann aldrig gjort mig illa. Mina känslor när det gäller dina kommentarer räknas inte. Du har aldrig brytt dig om hur det du säger tas emot.
Du blandar in andra som inte ens är närvarande och fast jag vet att du gör det för att göra mig illa, få mig tvivlande eller att jag ska känna mig värdelös så gör det ont.
Du har inte gjort något som sårar och du har inget att be om ursäkt för. Men det har jag skriker du vilt i rummet.
Aldrig att jag har agerat så mot dig som du gör mot mig. Aldrig någonsin.
Du blandar ihop saker och får det till något annat än vad det var. För du har rätt. Du vet alltid bäst och jag är bara en skit i dina ögon som ska ta emot dina elakheter.
Så fast jag vid ett flertal gånger berättat att jag inte vill höra dina tips om vad jag kan elller ska göra, att det faktiskt bara är jag själv som vet vad jag kan, bör eller ska göra så lyssnar du inte på det. För du har rätt att göra som du gör och det ska jag ta hur sårad jag än blir. Och säger jag sedan att jag blir ledsen och sårad av det så är det också fel och din ilska blir värre.
Du vet till och med mer om vad jag kan göra pga sjukdomen än vad jag vet och du agerar som om jag är en idiot som inget begriper och det värsta är att du får mig att känna så. Jag är en idiot som inte förstår mitt eget bästa. Du vet ju bäst och det ska jag liksom rätta mig efter. Vad jag tycker, kan eller känner har ingen betydelse alls.
Trots allt höll jag mig lugn största delen av den tid du var här. Jag är hyfsat påläst när det gäller lågaffektivt bemötande men jag vet också att det inte fungerar på alla/alltid. Det fungerade inte på dig och till slut orkade jag inte mer. Jag orkar inte med ett så aggressivt bemötande. Orkar inte med att aldrig få prata färdigt eller att något är viktigt som jag säger. För så fort det rör mig blir du galen av ilska.
Du vill inte höra och du stänger öronen och bara skriker rena elakheter. Du är 30+ och agerar som en fjortonåring mot mig och jag förstår inte varför du tror dig har rätten att komma till mitt hem och agera så respektlöst som du gjorde.
Flera gånger fick jag be dig att vara lugn, att inte skrika och att försöka lyssna och tänka efter. Det var fullständigt omöjligt och varje gång skrek du ännu värre.
För du har rätt att skrika om vad du tycker att jag kan göra och du tycker att jag ska rätta mig efter det. Enligt dig pratar jag för mycket om sjukdomen men det du inte ser eller förstår är att det blir resultatet när en aldrig får någon respons, aldrig en fråga om något, aldrig ett intresse om hur tusan det ska gå framöver. Du tror dig veta att jag kan utsätta mig för miljöer och människor som faktiskt gör mig sjuk under flera dagar efteråt och du vill inte ens höra på mina förklaringar. Hur ska jag bemöta det när du varken vill lyssna eller ta till dig?
När du hånar den kunskap jag sitter inne med? Du, som aldrig är här eller vet något om hur jag tar mig genom dagarna eller hur jag hanterar både min sjukdom och min livs-situation, du tycker att du har rätt och att jag ska följa dina råd och därmed förkastar du både min erfarenhet och livskunskap. För du vet bäst och jag begriper inte mitt eget bästa. Vad tror du egentligen att en människa som lever i isolering, dag efter dag, har att prata om? Jag möter aldrig några människor, jag gör ingenting då det varken finns pengar eller möjlighet för mig. Jag sitter och stirrar på väggarna varje dag och hur upplyftande tror du att det är?
Det är intressant att jag har levt i det här under så många år och jag hanterar situationen på det sätt som fungerar för mig för att jag inte ska bli sämre. Jag är jag och endast jag vet vad jag kan göra. Och skulle jag inte veta så tar jag hälp av andra med samma sjukdom och de läkare som vet vad det innebär att ha denna sjukdomen.
Jag som hoppades att du skulle möta mig i respekt och att du skulle ta ditt ansvar men nej, det var endast mitt enligt dig. Inte en gång hånade jag dig. Inte en gång förlöjligade jag dig men när jag försökte förklara saker du missförstått eller tolkat på ditt eget sätt slog du dövörat till och vägrade att lyssna. Det går inte att lösa något om man inte vill lyssna.
Och det är inte så att du har rätt att säga precis vad som helst utan att jag ska reagera. Det finns ingen lag som säger att jag ska tåla sådant.
Ändå är jag glad att jag lyckades hålla mig lugn större delen av tiden trots dina påhopp och din aggressivitet och jag sa till dig att du skulle åka hem och tänka.
Du svarade med "Dra åt helvete"
Jag kontrade med att där befinner jag mig redan.
Men kära du, det är inte du som sitter inspärrad i ensamhet dag efter dag och det är inte du som blir sjuk av närapå allt. Det är inte du som får svårt att andas av något så fånigt som en ny säng. Det är inte du som blivit utsparkad av Försäkringskassan och genom sjukdomen förlorat jobbet och nu är arbetslös och det är inte heller du som genom allt detta blivit otroligt fattig. Och det är inte heller du som ska orka med ett liv som tappat all mening
Det är inte du. Det är jag.
Och just nu är jag så glad att jag inte tog upp det faktum att jag dessutom tillhör dem som är högkänsliga för jag vet hur aggressivt du hade reagerat på det.
Kommentera