Jag hatar dig!
Från djupet av min själ hatar och föraktar jag dig. Du har förstört resterna av mitt liv, det som var kvar efter någon annans sjuka bravader.
Precis när jag äntligen började se och känna ett slags hopp om ett värdigt liv igen med allt vad det innebär, då stod Du i dörren, tvingade dig in och med en långsam och utdragen tortyr jämnade du mig med marken.
Allt har du tagit. Du har tuggat i dig min värdighet, mitt liv, min hälsa, mitt arbete, mina möjligheter, min glädje och livslust och delar av min familj.
Dina sätt att tortera är så raffinerade och så vidrigt elaka att den starkaste faller i gråt och snyftande ber om nåd. Men det finns ingen nåd att få.
Du har sett till så att jag numera lever i en isoleringscell utfattig med ett helvetes avstånd från allt och alla.
Jag kan inte besöka någon i dennes hem. I affären gör du mig illamående, febrig och sjuk. I tvättstugan likaså. Ett läkarbesök gör mig sjuk flera dagar efteråt.
Utomhus, där jag bor, vräker du stinkande avgaser på mig tills jag nästan kräks, du ser till att jag inte kan gå på bio, konserter, utställningar, museum, besöka offentliga platser, gå en utbildning, äta på restaurang eller gå på en fest. Summan av allt du gjort stavas ISOLERING.
Ingenstans där människor vistas kan jag vara på grund av dig.
Jag hatar dig för att du fått människor i min närhet att fullständigt tappa förståndet och empatin.
För att du är så obegriplig. För att så många inte vill förstå den påverkan du har på mig (både fysiskt och psykiskt) och andra som också tvingas ha dig i släptåg.
Genom det har du också stor påverkan på de som inte delar sitt liv med dig. Du skapar oro, egoism, oförstånd, avstånd och ilska inte bara hos mig som blir sjuk av dina ångor utan också hos dom som borde förstå lite bättre, som borde lyssna lite mer, borde tro på mig och som borde sträcka ut en hjälpande hand och som borde älska lite mer. Du tar allt! Du har tagit allt.
Du, och några med dig, har fått mig att förstå att idag är jag mindre värd än tiggaren utanför affären där jag bor.
Precis som jag genom dig och andra förstått att ledsen och deppig får man inte vara och om man är det så ska man absolut hålla käften om det, flina upp sig och i bästa facebookanda häva att allt är så bra, så bra..
Det finns nästa inget kvar som du kan ta längre, mer än själva livet och det finns dagar när jag tänker att ja men var så god, ta för dig din djävul! Du har ju redan snott åt dig allt annat så varför inte ta det sista också?
MCS du gör förbannat ont!
Lämna mig ifred nu. Gå härifrån. Lås dörren efter dig och kasta in nyckeln genom brevlådan.
Kom aldrig, aldrig mer tillbaka.
Jag vill inte ha dig här. Ge mig ett liv. Ge mig mitt liv tillbaka!
Snälla...
Kommentera