Vi sitter vid matbordet, äter maten jag har lagat och som jag har handlat hem.
Jag berättar att jag idag har tungt att andas och det gör mig orolig. Jag är rädd att det ska bli värre oc h vill helst slippa den dödsångest som kommer precis som jag vill slippa ambulansfärder och sjukhusvistelse.
Jag förklarar också varför och vad jag förmodligen reagerat på och att jag måste hoppa över tvättstugan idag.
Vågar inte utsätta mig för mer just nu så tvätten får vänta.
Du säger ingenting. Absolut ingenting.
Men jag tycker mig se på i ditt ansikte att du är besvärad och helst inte vill att jag ska säga något alls.
Du frågar ingenting. Säger ingenting.
Jag tystnar och gömmer min rädsla och gråten som vill fram sväljer jag.
Kommentera