Att förlora sin hälsa eller stora delar av den är en svår förlust. Det är en förlust många inte riktigt kan förstå sig på förrän de varit med om det själva. Som sjuk förväntas man ofta att kunna ta sig samman, vara tacksam för att man åtminstone är vid liv, kunna se framåt och inte gräva ner sig och så vidare. Sorgen skyfflas ofta under mattan. Andra människor med sjukdom klarar ju av att leva ett ganska normalt liv, så varför ska vi vara så pessimistiska? Det är mycket en får höra, till och med från personer som står en nära som familjemedlemmar. Inte skulle man säga så till någon som mist en nära anhörig att hen ska ta sig samman och se framåt heller. Något att tänka på när man bemöter en sjukdomsdrabbad person.
Att drabbas av en kronisk sjukdom vänder ofta upp och ner på ens tillvaro. Chockbeskedet om sjukdomen gör framtiden oviss och osäker. När det gäller kroniska sjukdomar som till exempel autoimmuna sjukdomar har man inte någon aning om hur de kommer att ta sig i uttryck. De går i oförutsägbara skov och det är individuellt hur man svarar på medicineringen. Några sjukdomar finns det ingen medicinering mot, som tex MCS. Det är sällan en kan känna sig säker. Varje dag är för många lite som rysk roulett, eller att välja mellan pest eller kolera. Man har ingen aning om man kommer att få må bra eller om man kommer att ligga däckad i sängen eller på en brits på akutmottagningen. En går omkring och är konstant på sin vakt.
Ändå verkar det som om en efter att ha fått sin sjukdomsdiagnos ska vifta bort alla känslor av chock, sorg och frustration och fortsätta leva som vanligt. Många skickas ut i arbetslivet några dagar efter att de kommit hem från sjukhuset. De förväntas återgå till ett arbete som kanske inte alls fungerar för dem längre. Någon sorgebearbetningsprocess är det knappast någon som tänker på.
Som sjuk känner en ofta att man inte har något annat val än att stoppa undan sina känslor, hålla god min och fortsätta plåga sig igenom vardagen. Att en inte blir förstådd av sin familj, arbetskamrater, vården, instanser, vänner och övriga i sin bekantskapskrets gör inte livet lättare. Oförståelsen en möts av kommer från så många olika håll att man till slut kan börja se på sig själv som en svag och misslyckad människa. En borde kunna hantera sin sjukdom bättre, en borde kunna vara positivare, en borde känna glädje över saker en har som är bra och så vidare. Men eftersom sorgen efter förlusten av den egna hälsan ofta lämnas helt obearbetad i skrämmande många fall så kommer man inte vidare. En sitter fast i sin mörka ensamma bubbla och flyger bara längre och längre bort från världen ju mindre förståelse man får.
Sorgligt nog är det många sjukdomsdrabbade som inte tror sig ha rätt att sörja. Sorgebearbetningen kommer aldrig igång eller blir kraftigt förskjutet.
Kommentera