Känslan idag är samma som igår men jag håller tillbaka så mycket det går och för övrigt vem kan jag säga något till?
Faktiskt ingen alls så jag skriver för att stå ut med ännu en meningslös dag. I samma stund jag skriver ordet meningslös känner jag obehag då det är något som alltid tagits emot som om jag vore ett psykfall eller att det inte är tillåtet i min situation att känna just meningslöshet.
Som om det är en barnlek att finna mening i dagar som sera likadana ut. Dagar där inga möjligheter finns och där timmarna till största delen kommer att sittas av.
Det är flera veckor sedan jag träffade någon människa och det lär dröja flera veckor till. Det är tufft att leva så, att aldrig få något utbyte av någon annan, aldrig höra röster eller skratt, aldrig diskutera något intressant eller viktigt.
Tystnaden hos mig är öronbedövande.
Jag har varit vaken sedan kl sex. Jag har druckit kaffe, jag har spelat spel på ipaden och jag har varit ute med hundarna. Vad jag ska göra resten av dagen, förutom promenaderna med hundarna, det vet jag inte.
Just nu tänker jag för mig själv att, bara inte hon, eller de andra hittar denna bloggen. Jag orkar inte längre med deras oförståelse och jag måste hålla mig borta från allt sådant. Den stress det ger mig är inte bra.
Jag sitter vid min dator och tittar ut genom fönstret. Det kom rejält med snö igår och allt blev vitt och fluffigt.
Och jag kommer plötsligt att tänka på mannen jag lämnade för länge sedan. Hur jag under 14 år tjatade, bönade och bad att han skulle göra något med sina barn och en enda gång var han ute en timme med dem i snön. En enda gång.
Men sådant får en inte tala om. Då snackar en skit om den stackars mannen som aldrig lyfte ett finger för sina barn. Jag antar att jag skulle klappat honom på huvudet, sagt att han var duktig som en gång orkade engagera sig i barnen.
Klockan är 10.15 och jag bävar för alla timmarna som är kvar av dagen.
Kommentera