Regn och Grus.blogg.se

 

Jag hade klippt gräset den sensommardagen och jag var trött. Fick så klart en rejäl reaktion på gräsdoften men gräset behövde klippas med eller utan reaktioner. Jag hade reaktioner som rasade i kroppen redan innan vilket gjorde att måendet försämrades radikalt.

Jag satt i solen och vilade och funderade på hur livet konstant förändrats och försämrats. Tänte på hur jag tvingats sluta på mitt fantastiska arbete tillsammans med roliga kollegor. Kreativt och spännande och inte minst stärkande på alla plan. Att arbeta med kultur var det roligaste jag visste. Att spela och sjunga tillsammans med likasinnade var så fantastiskt att jag ibland inte kunde förstå att jag, just jag, hamnat där och fick vara där och göra bra saker.

Och jag tänkte på det vi startade en kollega och jag. Vilken succe det blev, år efter år och hur jag slutligen också fick sluta där pga sjukdomen.

Det var en stor sorg för mig. Att tvingas lämna något som betytt otroligt mycket och varit en stor del av arbetslivet.

Allt sådant satt jag och tänkte på och nej, jag var verkligen inte särskilt glad och jag mådde inte bra av gräsklippningen.

Så kommer det ett sms från dig. Jag minns inte vad du ville men jag minns att jag under sms-konversationen skrev att jag inte hade något lust att fira min kommande födelsedag. Det fanns inget att fira för mig. Jag skulle fylla 55 år, sjukskriven och fattig och hade inga pengar att göra något roligt med denna dag. Jag ville bara just då glömma allt jag förlorat genom sjukdomen.

Dumt nog hoppades jag på några vänliga ord och lite förståelse men jag möttes av ilska och hårda ord istället.

Inte en fråga om varför jag kände som jag gjorde. Inte något som visade att du förstod.

Och du skrev med arga bokstäver "Alltså, detta var ju väntat och vad vill du ha från oss egentligen?"

Jag satt helt stum och förstod inte var detta utbrott kom ifrån? Vad kunde vara fel med att jag sa hur jag kände det inför min födelsedag? Hur kunde det tas emot så galet? Jag fick som vanligt inte prata färdigt eller ens säga hur jag tänkte och varför för du avbröt med dina arga ord och elakheter.

Och jag svarade dig att det enda jag behöver är lite kärlek och omtanke, Inget annat. Jag behövde er, min familj. Inget annat.

Nu var det ju inte förstå gången du bemötte mig på detta sätt. Det har tyvärr hänt oräkneliga gånger att både du och din syster gjort på samma sätt. Avbrutit, blivit arga utan att det egentligen fanns något att bli arg för. Ingen respons förutom med ilska och otrevligheter. Inga frågor om hur jag tänker eller ens varför.

Samtalat avlsutades och jag satt kvar i solen gråtandes över ditt sätt mot mig. Jag hade precis bivit sjukskriven och jag visste vad det skulle leda till. Men inte ens det kunde jag säga eller uttrycka, min oro för framtiden utan att mötas med ord som gjorde illa.

Jag är där idag, precis där jag visste att jag skulle hamna. Utförsäkrad, uppsagd från arbetet och nu arbetslös och fattigare än någonsin.

 Detta visste jag och detta ville ni inte höra på. I er värld skulle jag "gåoch prata med någon"  och ingen av er förstår hur sårande det är att få till sig sådan oförståelse och brist på empati.

 

Jag hade fått sår på en benet som inte ville läka och jag visste att det var ganska vanligt med denna sjukdomen att få just svårläkta sår. 

På min 55-års dag, en månad efter det trista samtalet gick jag till läkaren. Såren hade börja värka helvetiskt så jag inte kunde sova och jag tänkte att jag nog behövde lite antibiotika för att råda bot på det.

Efter några minuter hos läkaren säger han att vi får ringa en ambulans. Jag var borta redan då men har ett svagt minne att läkaren ringde min son och jag minns att jag sa till ambulanspersonalen att jag kunde säkert gå hem och ta lite kaffe. Jag minns att jag satte mig i ambulansen och att sonen kom. Sedan försvann allt.

 

Mitt blodtryck togs i ambulansen, sedan slogs sirenerna på och det blev en ilfärd till akuten. 

 

Fem timmar senare vaknade jag på sjukhusets hjärtintensiv. Jag hade fått kramper när vi kom fram till akuten så jag fick sövas ner, kunde inte andas på egen hand, blev intuberad, fick hjärtsvikt och hade mycket hög feber, över 40 grader.

Jag vaknade upp och fick allt detta till mig och jag förstod så klart ingenting då men minns att läkaren sa till mig att de aldrig haft någon som överlevt det blodtryck jag kom in med. 300/145. Jag skulle dött men jag överlevde mirakulöst nog min 55-årsdag. Den dag jag inte ville fira. Hade jag inte tagit mig till läkaren den dagen då hade sonen hittat mig död hemma. 

Det blev nära två veckor på sjukhus.