Det är middagsdags och vi sitter vid bordet, du och jag.
Du tar för dig av maten jag har lagat åt oss.
Jag frågar dig om ditt arbete och om hur din dag har varit.
Sedan berättar jag om de senaste nätterna och de svåra reaktionerna jag haft och jag berättar
hur jag i natt inte vågade sova i min säng utan stannade i soffan. Reaktionerna hade skrämt mig så mycket
och tvivlet rasade i kroppen, för tänk om det var något annat, något livshotande.
Jag berättade om reaktionen och förklarade att den var så lik en hjärtinfarkt och med tanke på mitt blodtryck blev jag så klart rädd.
Reaktionen gick över men rädslan stannade kvar ett tag.
Och jag ser din besvärade min. Hur ditt ansikte får ett uttryck som säger mig att du inget vill höra och responsen uteblir. Inte ett ord till varken tröst eller förståelse.
Inte en enda fråga som visar att du vill veta något. Jag går sönder inombords. Vet ju att jag inget får säga. Inget får berätta om det som är mitt liv. inget om rädsla eller svåra reaktioner. Inget om MCS.
Så jag tystnar. Säger inget mer. Skjuter undan allt och äter tyst maten jag har lagat.
Jag är mycket trött. Fick inte mycket sömn under natten. Reaktionern har gjort mig slutkörd i kroppen.
Vi äter färdigt. Jag dukar av och jag diskar och röjer undan efter maten jag har lagat.
Du går in på ditt rum och stänger dörren.
Du är inte 14 år. Du är 28 och bor ännu hemma. Det är förvisso inte ditt fel. Här finns inga lägenheter och fast du söker allt som går att söka så har du inte lyckats få någon bostad.
Jag tvingas bo kvar på ett ställe som gör mig sjuk och som spär på reaktionerna.
Jag är numera din hushållerska. Det är så det känns. För inte en enda gång, hur sjuk jag än är eller har varit, har du erbjudit dig att ta hand om disken, att fixa maten etill oss ller något annat. Inte en enda gång fast jag så ofta ligger i fosterställning och skakar eller "bara" är så utmattad att jag inget orkar.
Inte en enda gång.
Och du vet, jag skurar dasset efter dig. Jag tvättar dina kläder när jag tvättar mina och inte minst, jag ställer upp och bor kvar här för din skull. För din skull har jag fått tacka nej till flera bostäder. Bostäder som kunde gett mig en chans att bli lite friskare, att slippa några av de fasansfulla reaktionerna. För din skull.
Och jag kräver inget i gengäld men du kan inte ens fråga mig hur jag mår eller om du kan hjälpa mig med något.
